Hennes ögon bär på en historia. Och av det mörka ögondjupet att dömma så är det en smärtsam sådan. Att möta hennes blick får hjärtat att brännas och ett mörker av ont att fylla kroppen. Hela hennes uppenbarelse smärtar. Hennes ögon blöder som öppna sår och hennes blick piskar som en isande vin mot min själ. Vad denna kvinna varit med om vet jag inte. Det enda jag vet är att jag inte avundas henne. Vad kan jag göra? Mitt tafatta försök till ett uppmuntrande leende på morgonen får mig att känna mig som en bortskämd snorunge. Vad får mig att tro att ett leende skulle hjälpa? Vara en liten stöttning i hennes fasansfulla historia? Nej, ett leende hjälper inte denna söndertrasade kvinna. Hennes liv är förbi. Jag ser det i hennes ögon. Jag känner det i hennes blick. Hon är tom. Som ett skal som vandrar genom tid och rum.
Vad kan göra? Det gör så ont att se henne att jag får hålla tårarna tillbaka. Det enda jag kan göra är att gråta för hennes historia. Den historia som håller ett stenhårt grepp om henne så hon inte kan andas. Den historia som hon inte kan göra sig fri ifrån. Aldrig förr har jag sett sorg och smärta så tydligt som nu. Jag kan se den, jag kan ta på den. Hon har personifierat mörkret. Det är hon. 

Jag önskar att jag kunde hjälpa dig min vän..